Dagis!
Jag hade precis en skön nostalgi tripp tillbaka till den tiden då jag var en liten snorig parvel som gick på dagis. Det var tider det! Hur mycket bus hittade man inte på under dagarna egentligen? Gurglade vatten vid matbordet även om dagisfröknarna sade till en gång på gång att det skulle sluta illa. Vuxna har ofta rätt, jag spydde till slut. Eller när man lekte doktor inne i lekrummet, inspekterade varandra och undrade varför pojkar och flickor såg så annorlunda ut utan kläder?! En annan favorit var när man fick lära sig engelska ord, favoritfrasen var ”Shut up monkey face!!”. Självklart skulle det hittas på dumheter, som att rymma iväg till hästarna som betade på andra sidan skogen och skrämma slag på den stackars personalen som var livrädda för att något mycket hemskare hade hänt.
På den tiden var jag en riktig fighter. Då gick det illa för alla som försökte vara elaka mot min älskade lillebror. Jag kommer ihåg ett scenario glasklart, när några pojkar som var äldre än min lillebror försökte slå honom med bandy klubbor. Det slutade med att jag släpade upp dem i rutschkanan, puttade ner dem och tvingade dem att äta sand.
Än i dag får jag lyckokänslor när jag känner lukten av björnlim, det påminner mig om kortet jag gjorde till en äldre pojke jag var kär i som roligt nog hette Björn, vi kallade honom för bus Björn. Och på tal om pojkar, hur många pojkvänner hade man inte på dagis? Ett helt harem åt gången. Varför kan inte livet vara så okomplicerat och skönt som det var då?
Barn var häftigare förr!
Frida
